Jag gjorde min AT-tjänstgöring på annan ort i Sverige och har aldrig haft någon tidigare koppling till Borås. Att jag sökte en ST-tjänst på SÄS berodde helt enkelt på att min sambo fick ett attraktivt jobberbjudande här (ej inom vården). Vi hittade en bra lägenhet och båda trivdes överraskande snabbt i staden. Men min första riktiga chock kom med införandet av Millennium hösten 2024. Som nyanställd hade jag inte följt processen i detalj, även om jag hört en del oroande kommentarer i fikarummet. Jag förstod inte då HUR illa det var. När vi plötsligt skulle bedriva avancerad patientvård genom ett dysfunktionellt, föråldrat och osäkert datasystem var det som att kastas in i ett organisatoriskt haveri.

Efter införandet blev allt värre

Jag såg hur kollegor och vårdpersonal kämpade – hur frustrationen växte och hur alla de varningar som lyfts i åratal besannades. Det blev inte bara rörigt, det blev kaotiskt. Samtidigt upplevde jag att SÄS administration, särskilt HR, levde i en helt egen verklighet.
Frågor från vårdgolvet besvarades antingen inte alls, eller med en nedlåtande och avfärdande ton. Den känslan – att vår kompetens inte respekteras – var och är förödande.

SÄS avlövas – steg för steg

Under min tid här har jag bevittnat en oroande utveckling:

• Hot om nedläggning av kärlkirurgin
• Alla fasta lungspecialister försvunna
• Infektionskliniken i fritt fall, med sjuksköterskor som lämnar i rad
• Brist på vårdplatser som numera är en permanent kris, inte ett tillfälligt problem

Att vara primärjour, som borde vara en kombination av ansvar, utmaning och yrkesstolthet, har blivit en påfrestning som tär på både kropp och psyke.

En vardag som inte går att försvara

Att kväll efter kväll stå inför:

• timslånga köer av akut sjuka patienter
• att tvingas prioritera bort sådana som borde läggas in
• att skicka hem människor man vet behöver vård
• att känna att systemet sviker patienterna och personalen

…har gjort att jag numera har svårt att koppla av och sova ordentligt.

Nu står jag i valet och kvalet

Ska jag lämna min tjänst och fullfölja min ST-utbildning någon annanstans?
Eller ska jag bita ihop och försöka stå ut de sista åren till specialistkompetensen? Min sambo trivs i Borås och har ett bra arbete här. Men jag är osäker på om jag själv orkar fortsätta i denna arbetsmiljö.

Mitt samvete säger att även om alla i den patientnära vården gör sitt yttersta, så räcker det inte. Sjukvårdsledningen – särskilt HR – lägger en kvävande hand över oss. Det hindrar oss från att göra det enda vi vill: ge en trygg, säker och professionell vård till invånarna i Sjuhärad.

Jag har bett om att få vara anonym. Men jag är tacksam om min berättelse kan spridas — för patienternas och personalens skull. De förtjänar att deras arbetsmiljö blir synliggjord.

Bland oss yngre läkare är känslan tyvärr tydlig:
Visselblåsare är inte välkomna på SÄS.

Tack för ordet.

Stort tack till den ST-läkare – vars identitet jag känner – för detta modiga inlägg.

Att personal, patienter och anhöriga lånar ut sina röster är den starkaste vägen till verklig förändring i den patientnära sjukvården. Inom PATIENTFOKUS och ”Vi som är emot Millennium-katastrofen” kommer vi att bära era röster vidare – tydligt, oförvrängt och utan kompromisser. För en sjukvård där patienterna står i fokus, inte en dysfunktionell vårdadministration med ett aldrig sinande behov av våra gemensamma resurser.

Thorkild Nielsen