Jag började på SÄS i slutet av 1980-talet.
Det var en annan tid.

Vi var färre – men vården kändes större, i hjärta  inte i yta.
Man gick till jobbet för att göra skillnad – inte för att klicka i rutor.

 Arbetsglädjen var stark.
Vi trivdes, vi skrattade, vi hjälpte varandra.
Alla kände alla – läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och sekreterare.

 Ingen talade om “personalbrist” eller “vakanser” – vi hade full bemanning och stolthet över vårt arbete.

 På expeditionen stod pärmarna i långa rader, en för varje patient.
Vi skrev för hand , vi talade med varandra, vi fattade beslut tillsammans.

När en patient försämrades tog det tre sekunder att hitta läkaren – han satt i samma korridor.
 Patienten stod i centrum, inte skärmen.

 Det fanns tid att sitta en stund extra hos den oroliga, att hålla en hand, att förklara.
Vi följde våra patienter under lång tid – ofta genom hela vårdkedjan.
Man visste vem som låg inne, och varför.

Och när någon blev frisk igen – då delade vi glädjen. 
Det var vård med närvaro, omtanke och ansvar.

 Vi hade färre resurser än idag, men de användes rätt: till vård, inte till administration.
Det fanns förtroende uppifrån och tillit mellan kollegor.

Det var innan styrmodellerna, måltalen och klickandet tog över.
Innan vården förvandlades till ett system.
Innan ledarskapet bytte riktning – när Ingela Tuvegran tog över och allt började förändras.

 Dela gärna vidare —
du som jobbade i vården då, du som gör det nu.
Du som var patient förr, och du som är det idag.
Och du som bor i Västra Götaland.

Tillsammans lyfter vi berättelsen om en sjukvård som åter ska handla om människor – inte system.

Thorkild Nielsen