Förr handlade vården om människor.
Vi kände våra patienter och våra kollegor. Vi dikterade våra journaler till klinikens sekreterare och kunde fokusera på det vi var där för – vården.
Det fanns tid, stolthet och mening.

Sedan kom förändringen.
Under sjukvårdsdirektören Ingela Tuvegran började en ny tid – styrkort, mål, klick och kontroll. Sekreterarna försvann, datorerna tog över och vårdpersonalen blev administratörer.
Byråkratin växte, och allt fler strateger och projektledare ersatte vårdplatser och kollegor.

I dag, 2025, står SÄS inför ännu ett IT-projekt: Millennium.
Det sägs förena vården – men riskerar att bli droppen.
Miljarder satsas på ett system som redan misslyckats i andra länder, medan patienterna väntar och personalen flyr.

Vi behöver inte fler system – vi behöver tid, tillit och människor.
Sjukvården måste tillbaka till sitt hjärta: patienten.

 När vården tappade riktningen – ett vittnesmål från SÄS

Jag känner den här utvecklingen på min egen kropp.
I nära fyra decennier arbetade jag på Södra Älvsborgs sjukhus.
Under 1970-, 80- och delar av 90-talet var det en fantastisk tid att vara läkare.
SÄS var då ett sjukhus byggt på yrkeskunskap, samarbete och respekt.

Giganter som kirurgklinikens chef Carl-Axel Ekman gjorde SÄS till ett av Sveriges ledande länssjukhus – både kliniskt och resultatmässigt.
Det var kö till lediga läkartjänster. Arbetsglädjen var stark, patienterna stod i centrum och besluten togs nära verksamheten.

Men så kom 2000-talet – och allt förändrades.
Under sjukvårdsdirektören Ingela Tuvegran infördes en ny filosofi: vården skulle styras som en industri, efter Volvos löpande band-princip.
Vi tvingades genomgå påkostade, närmast ritualiserade utbildningar i “processledning” – ofta på bekostning av patient tid och uppskjutna operationer.

Jag deltog i ett sådant möte en gång. Efter det vägrade jag fortsätta.
Situationen blev mer och mer absurd.
Systemen tog över. Människan försvann.

En oktoberdag 2007 hade jag mottagning inom specialistmödravården.
För vilken gång i ordningen vet jag inte – men återigen fick jag be om hjälp för att skriva in en patient till planerat kejsarsnitt.
På skärmen hade jag nio olika datorprogram öppna samtidigt och skrev journaler med pekfingervals, medan patienterna väntade.

Den dagen var det nog.
Jag gick till klinikchefen, lämnade in min uppsägning – och avslutade nästan 40 år på SÄS.

Några veckor senare, den 7 november 2007, började jag arbeta på Hjørring Sjukhus i norra Jylland.
Där mötte jag en sjukvård som påminde om Sverige på 70-, 80- och 90-talet:
 90 % av tiden gick till direkt patientkontakt.
 Allt arbete skedde i team – läkare, sjuksköterska, barnmorska, undersköterska.
 Sekreterarna skrev journaler, höll reda på remisser och provsvar.
Allt flöt – för systemet byggde på förtroende, inte kontroll.

Efter fem år återvände jag till Borås, arbetade ytterligare några år på SÄS och senare i egen praktik.
Men det gamla SÄS fanns inte längre.

Idag är vi många som bär samma minnen och samma sorg.
Vi som sett vården gå från laganda till styrkort, från människomöte till skärm.
Och vi har en skyldighet – mot patienter, kollegor och framtiden – att berätta vad som hände.

Att tiga är att svika.
Inför valet 2026 måste vi stå upp tillsammans: vårdpersonal, patienter och anhöriga.
För det som nu krävs är inte fler system – utan ett enda, självklart fokus: patienten.

Thorkild Nielsen